Var hos barnmorskan idag, inte lång tid kvar alls nu.

Börjar bli dags att planera lite tror jag. 

Fick stränga order om att ta det lugnt och vila, så bäst man gör det då.

Hade jag jobbat så skulle jag blivit sjukskriven tydligen. 

Blev en sväng till Mattias familj sedan också, god mat, lite Munckinspel (som jag förlorade som vanligt haha) och massa skratt.

När vi kom hem hittade vi världens sötaste nallebud i brevlådan, visade sig vara från Mattias mamma. Tack och bock för det :) 

Med posten kom dock också ett brev från arbetsförmedlingen, tydligen är  inte sjukt barn och ingen möjlighet att ta sig in till stan i tid, inte godkända anledningar för frånvaro vid aktiviteter. 

Så nu riskerar jag att bli avskriven helt istället. Suck. Vad har man för utbyte av en jobbcoach när man ska ha barn om 1½ mån knappt? 

Länge sedan jag skrev något här nu, det har blivit så mycket annat i vägen

och motivationen har inte riktigt funnits. 

Just nu är det krassligt här hemma.

Isak har fått vattkoppor stackarn, men verkar ha fått en väldigt lindrig variant.

Får se hur han är när han kommer från sin pappa på fredag. Jag har åkt på världens förkylning och varit ganska 

däckad några dagar. Hostar som en dåre nu, vilket börjar kännas i ryggen kan jag lova. Men snälla sambon köpte hostmedecin idag, så hoppas att det ska bli bättre. Den smakar dynga så hoppas som sagt det är värt det. 

Bebis växer och frodas alla fall, bara 1½ mån kvar nu ungefär. Helt galet hur fort det har gått. 

Vi har börjat handla lite saker som behövs och förbereda lite, men än är det saker kvar och införskaffa. 

Isak börjar prata mer och mer om sitt blivande syskon nu, han tycker nog att det är bra spännande tror jag.

Idag fick min kära fästman äntligen klartecken om att ta körkort. Så skönt för oss båda, det skulle underlätta något enormt för oss.

Skönt att inte behöva vara beroende av andra hela tiden, det är något jag verkligen hatar att vara. Jag vill klara mig själv och inte behöva hänga upp mitt liv på andra. 

Längtan efter häst växer sig starkare för varje dag. Har man en gång haft häst så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att vara helt nöjd utan det. Det fattas hela tiden en bit av en själv, saknanden efter de hästar jag har haft, och längtan efter en ny häst att träna finns där hela tiden. Får då och då kommentar från folk som "det går inte, du har ju barn", "hästar har du inte tid med nu, det får du ge upp" eller  "du ska inte rida, med dina dåliga knän" (Ursäkta, vem mer än jag kan avgöra hur mina knän mår? ) Jag blir så trött, hur ska jag kunna ge upp något som är del av mig själv? Varför måste man få så negativa kommentarer hela tiden? Från folk som inte har ett dugg med det att göra.  

Som alltid är det främst westernridningen som lockar. Nackdelen är att länets enda westernklubb ligger så vansinnigt långt bort. 
 Men roligt är det, det verkar inte vara så jätteutbrett här med just western heller. Men det kanske blir i framtiden. Några finns det ju som sysslar med det alla fall. 

Isak skulle älska att få vara i stallet, han säger titt som tätt att han vill ha en ponny. Men vi får se hur det blir i framtiden, just nu finns det ingen möjlighet till häst. Men drömma går ju alltid.